.....but oh, wait there is a movie...

Som jag kanske har nämt i tidigare inlägg så har jag och maken kollat på Sex and the City eftersom vi äger den fabulösa skolådan.

Iafton tittade vi då på det absolut sista avsnittet av serien och nu längtar jag verkligen tills filmen kommer den 21 Juni 2008.

Så nu tänkte jag bjussa lite på de officiella bio trailarna....

Visst verkar de spännande?

Over and out

Sitter här och lyssnar på Chris Cornells skiva Carry On. Och funderar på det här med att bli känslomässigt involverad i olika tv serier och filmer. Jag skulle kunna dra nåt dravel om den dramaturgiska kurvan eller nåt annat som jag lärde mig när jag gick Radio och tv programmet för typ 100 år sedan. Men det har jag inte tänkt att jag ska göra. Frågan jag ställer mig är istället varför låter vi oss själva bli så indragna i karaktärernas liv?

Man skulle kunna säga att det bara är bra manusförfattande eller övertygande rolltolkningar av bra skådespelare och egentligen behöver de inte ens vara bra skådisar. Men varför kan vissa serier eller filmer få oss att bli så inne i story linen så att vi rörs till tårar, skratt, rädsla och ilska i vissa fall.

Har vi inte tillräckligt med drama i våra riktiga liv?

Eller är det så enkelt som att vi får utlopp för förtryckta känslor? Och varför i så fall måste vi få ”hjälp- på- traven” med dessa känslor av olika scenarios som spelas upp på vita duken?

Jag ska medge och bekänna att jag är en sådan person som då och då kan röras till tårar om jag ser någon riktig känsloladdad scen.

Kanske är det så enkelt att man bara identifierar sig med olika karaktärer i filmer. Då kommer vi in på en helt annan nivå. Varför identifierar vi oss med karaktärerna? Film och tv serier var en gång endast till för underhållning, så som Charlie Chaplin, Helan och Halvan osv.

Men någonstans på vägen så blev detta rörliga media ett sätt att förmedla moral och etikett. Vi har nog alla sett filmer som känns som en enda stor och outhärdlig moralkaka. Dessa filmer är oftast undantaget för gråtmilda ögon. Eftersom det mer känns som att manusförfattaren försöker trycka ner denna kaka i halsen på oss utan att man får tugga den. Kan man i dessa fall skylla på ett övertydligt manus? Jag tycker att man kan det. Är det för mycket moral så brukar det oftast inte vara bra. Men jag kan samtidigt se kopplingen till dessa, moral och etiketts filmer och serier som ett sätt att lära ut värderingar som finns i samhället till de unga. Eftersom det finns de föräldrar som totalt skiter i att uppfostra sina barn med värderingar. (Detta gäller naturligtvis inte alla)

Jag är fascinerad av det faktum att detta är ett så starkt medium att vi faktiskt tar till oss det vi ser och hör. Och jag undrar vad tar vi till oss efter ett biobesök, vad är det vi lär oss? Och hur omvandlar vi detta i våra riktiga liv så att vi drar nytta av det?

Vilken är din favorit film, och varför?

Over and out

För ett tag sen vann jag filmen Wicker Park av Jenny. Ikväll medans maken var på firma fest så passade jag på att kolla på filmen. Josh Hartnett spelar huvudpersonen Matt. Jag måste ju säga att den här filmen är lite knepig. Den utspelar sig i nu och då - tid, vilket gör det lite svårt att hänga med. Historien är ganska enkel egentligen. Matt träffar Lisa. Lisa försvinner mystiskt. Matt letar efter henne då han tyckt att han sett henne två år efter försvinnandet  på en restaurang. Inte så komplicerat kan tyckas men sen twistar det till sig när en tredje person blandar sig i och det visar sig att denna person har mer med försvinnandet att göra än vid första anblick.

Man måste verkligen se den för att förstå den. Och trots att Wicker Park  var lite förvirrande så tycker jag nog att den var rätt spännande till och från.

En positiv grej med filmen var musiken med låtar av; MUM, +/-, Mazzy star, Mogwai, Auqualung och Coldplay.

Låten som följer här nedan är en låt av Stereophonics som heter Maybe tomorrow.

Ikväll sänder SVT 2 Dolly Parton tema. Det startar vid klockan 20:00 med en dokumentär som heter For the love of Dolly. Dokumentäreren är inspelad 2006 av Tai Uhlman som har följt några av de mest entusiastiska Dolly fansen. Patrik och Harrel måste snart flytta ut i garaget för att deras Dollysamling tar upp hela deras bostad. Jeanette har Dollys in tatuerad på sin kropp och Melissa har flyttat till countryns hemvist Nashville för att vara Dolly nära.

Denna dokumentär följs av en live konsert klockan 21:05 som är inspelad december 2002 på Celebrity Theater i Dollywood, Partons egen nöjespark i Smokey mountains.

Denna konsert följs av filmen Blommor av stål. 22:50 ett amerikanskt drama från 1989. Filmen handlar om sex olika kvinnor som bor i en småstad i Louisiana. Mitt i gruppen står Shelby, nygift och gravid. Fler kända skådespelera i denna film är bland annat Julia Roberts och Sally Field.

Övrig Dolly fakta:

Fredag den 13 Juni 2008 klockan 19:30 spelar Dolly Parton live på Stockholms Stadion

och Lördag den 14 Juni 2008 19:30 spelar hon live på Malmö stadion.

För att boka biljetter till dessa spelningar gå in på ticnet.se

Jag har personligen sett henne live förra året när hon spelade på Globen och det är verkligen en upplevelse. Gillar man Dolly så måste man ha sett denna blondin med egna ögon!

Här nedanför följer en av Dollys största hit låtar genom tiderna I will always love you

För ett tag sen var jag med i en tävling hos en bloggare  om att vinna filmen Wicker Park med Josh Hartnett.

Och idag fick jag veta via mail att jag har vunnit den! Det är första gången jag har vunnit någon sorts tävling så jag känner mig så lycklig faktiskt!

Jag har ofta gått och tittat på filmen när vi ska hyra film men det har aldrig blivit av att vi hyrt just den. Men nu behöver jag ju inte hyra den för nu har jag VUNNIT den! Jippi!!!

Over and out

Så idag har man då fyllt år och detta firades med att maken bjöd ut mig på mat. Vi gick till ett helt nytt ställe där vi aldrig varit och ätit förut, nämligen Ristorante Villa Romana. Och oj, vad ska man säga? Det var helt fantastisk mat. Vi åt en kycklingrätt och det var så gott. Beställde även in efterätt, mums. Vi kommer definitivt gå dit igen det är i alla fall ett som är säkert. Men då ska vi vara duktiga och boka bord eftersom de verkar vara väldigt fullbokade.

Sen gick vi till Royal och tittade på bio aktuella filmen Definitely, Maybe med Ryan Renolds och  Abigail Breslin. De spelar far och dotter i en drama komedi som handlar om den stora kärleken. En riktigt mysig film med många roliga repliker. Och som tur är inga moralkakor som det ofta blir i denna typ av film. Den utspelar sig i New York så det kan faktiskt inte bli bättre. Det är en sådan där film som man inte riktigt kan förklara varför den är så bra och därför tycker jag att ni ska kolla på trailern. En helt klart se värd film!

Over and out

Idag satt jag och åt paj och tittade på Prinsen och jag. Jag är egentligen inte så mycket för chick flicks men det var inget annat på tvn. Och jag fann mig själv sitta och hurra.

Filmen handlar om en partyprins från Danmark som ser ett tv-program i stil med girls gone wild och bestämmer då att han vill resa till U.S.A

Som svepskäl har han att han vill plugga på ett universitet. Och som i de flesta av dessa filmer så möter han den stora kärleken. Prins Edvard aka Eddie inleder ett förhållande med lantlollan Paige (Julia Stiles) som inte vet att han är tronarvinge och har stora drömmar om att utbilda sig till läkare och arbeta för Läkare utan gränser. Hon tar med honom hem till sig i the midwest där han ska förklara för hennes familj om några kända danska. (som ni kanske vet så finns det dom amerikaner som inte vet nåt om övriga världen aka George Bush) Och här kommer nog filmens klockrenaste replik.

- Lars Ulrich, säger Eddie

- Från Metallica, säger en av hennes bröder.

Eddie nickar och sen blir de bästa vänner.

Efter mycket om och men så reser Eddie tillbaka till Danmark eftersom hans pappa Kungen är döende. Paige som är förälskad följer efter honom och pådraget om att hon ska bli Danmarks drottning är igång.

Som sagt jag är egentligen inte alls för chick flicks men det är något med Julia Stiles (10 things I hate about you) som jag gillar. Sen spelas även en av mina favorit artisters låtar i filmen. Nämligen Sister Hazel. Om jag nu ska vara lite kritisk mot filmen så är det väl att det endast är en taxichafför och en präst som pratar danska. Det är ju lite fel men jag vet ju att filmen är gjord för en världsmarknad och då är ett enkelt språk som engelska det bästa. Hursomhelst vill jag ändå ge filmen 5 koppar kaffe av 5 möjliga.

I afton följde disk två av säsong ett av Sex and the City. Och nu kanske ni tycker att jag verkar lite besatt men det hela är enkelt. Inget som visades på tv var tillräckligt bra, så DVD:n fick vara stand in. Plus att jag kände för lite trend spaning. Visst jag vet att serien började 1998 så några nya trender det kanske inte är men det som var modernt under senare delen av 90-talet har ju börjat dyka upp på secondhand marknaden nu. Och för den delen har ju alltid Sverige varit några år efter mode meeckat New York.

Vad gällande avsnitten så kom jag fram till att Carries lägenhet är väldigt cool. Och i sista avsnittet av säsongen så har Carrie (Sarah Jessicka Parker) på sig en jättesnygg mörkblå kjol med silvriga pärlor eller paljetter. Snygg var den i alla fall och jag skulle gärna äga den.

Nu ska jag dock gå och natta och hoppas på att snön utanför fönstret inte finns kvar när jag vaknar.

Tooodels...