Sitter här och lyssnar på Chris Cornells skiva Carry On. Och funderar på det här med att bli känslomässigt involverad i olika tv serier och filmer. Jag skulle kunna dra nåt dravel om den dramaturgiska kurvan eller nåt annat som jag lärde mig när jag gick Radio och tv programmet för typ 100 år sedan. Men det har jag inte tänkt att jag ska göra. Frågan jag ställer mig är istället varför låter vi oss själva bli så indragna i karaktärernas liv?

Man skulle kunna säga att det bara är bra manusförfattande eller övertygande rolltolkningar av bra skådespelare och egentligen behöver de inte ens vara bra skådisar. Men varför kan vissa serier eller filmer få oss att bli så inne i story linen så att vi rörs till tårar, skratt, rädsla och ilska i vissa fall.

Har vi inte tillräckligt med drama i våra riktiga liv?

Eller är det så enkelt som att vi får utlopp för förtryckta känslor? Och varför i så fall måste vi få ”hjälp- på- traven” med dessa känslor av olika scenarios som spelas upp på vita duken?

Jag ska medge och bekänna att jag är en sådan person som då och då kan röras till tårar om jag ser någon riktig känsloladdad scen.

Kanske är det så enkelt att man bara identifierar sig med olika karaktärer i filmer. Då kommer vi in på en helt annan nivå. Varför identifierar vi oss med karaktärerna? Film och tv serier var en gång endast till för underhållning, så som Charlie Chaplin, Helan och Halvan osv.

Men någonstans på vägen så blev detta rörliga media ett sätt att förmedla moral och etikett. Vi har nog alla sett filmer som känns som en enda stor och outhärdlig moralkaka. Dessa filmer är oftast undantaget för gråtmilda ögon. Eftersom det mer känns som att manusförfattaren försöker trycka ner denna kaka i halsen på oss utan att man får tugga den. Kan man i dessa fall skylla på ett övertydligt manus? Jag tycker att man kan det. Är det för mycket moral så brukar det oftast inte vara bra. Men jag kan samtidigt se kopplingen till dessa, moral och etiketts filmer och serier som ett sätt att lära ut värderingar som finns i samhället till de unga. Eftersom det finns de föräldrar som totalt skiter i att uppfostra sina barn med värderingar. (Detta gäller naturligtvis inte alla)

Jag är fascinerad av det faktum att detta är ett så starkt medium att vi faktiskt tar till oss det vi ser och hör. Och jag undrar vad tar vi till oss efter ett biobesök, vad är det vi lär oss? Och hur omvandlar vi detta i våra riktiga liv så att vi drar nytta av det?

Vilken är din favorit film, och varför?

Over and out