I afton kröp jag ner i soffan för att omsvepas av den glamour fyllda världen kallad Sex and the City, som min make som omtänksamt har införskaffat. Jag har alltid gillat serien om de fyra självsäkra och vackra kvinnorna i min favorit stad New York. Men jag har aldrig sett första avsnittet förens ikväll. Och det jag märker är att avsnittet skiljer sig ganska mycket från de senare avsnitten i serien. Carrie pratar väldigt mycket mot kameran. Och första avsnittet bjuder inte bara på en presentation av huvudkaraktärerna utan även första mötet mellan Carrie och Mr Big. Blev så hooked att fem avsnitt till hann slinka in innan jag tillslut stängde av DVD spelaren.

Annars är det mesta sig likt Samantha ligger med det mesta som går att ligga med, Charlotte är lika desperat att vilja gifta sig och Miranda är karriärs kvinna i ett nötskal och har en cynisk blick på singellivet och omvärlden. Carrie är som vanligt en velpotta men ack så bra denna kvartett gör sig. Och att inte tala om de underbara handväskorna, klänningarna, skorna och framför allt staden. Allt levererat med en viss stil och komik som blivit signatur för seriens framgång. Helt enkelt har du inte sett Sex and the City behöver du inte vänta länge TV3 kommer nämligen att ta upp serien igen och visa den i repris snart.

Vad är det med människor och drama egentligen? Varför vill vissa människor ha så mycket drama runt sig? Vare sig det handlar om folk som skapar drama på internet eller i verkliga livet. Det jag inte förstår är varför de alltid försöker dra in andra i deras tjafs. Varför ens lägga ner sin energi på detta, och ännu hellre varför slösa andras energi.

För mig är det hela väldigt meningslöst.

Bara för att man har en annan åsikt än dem så flyger de i taket för ingenting och tjatar ännu mer bara för att få en reaktion så att de får ytterligare bränsle för deras slöseri av andras tid. Och det värsta med dessa dramaskapare är att de blir rosenrasande om de inte får slösa andras energi. Har de inget bättre att göra om dagarna? Varför vill de leva i ett moln av dramatik? Det kan ju knappast vara hälsosamt för dem själva.

Jag känner instinktivt att jag har bättre saker att prata om och lägga min energi på. Men om jag tycker något är fel yttrar jag mig, men detta godtas inte av alla speciellt om de är dramaskapare. Visst även jag kan bli irriterad på dessa personer som vägrar ge upp. Även om jag har inställningen att; Visst de får ha drama i sina liv men blanda inte in mig i det för jag har bättre saker att lägga min tid och energi på.

Frågan är hur man bankar in detta i folks medvetande. Att med mig kommer man ingenstans. Man måste naturligtvis dra tydliga gränser för vad man accepterar och inte. När det gäller folk som vill skapa drama på internet, kolla upp vad som gäller angående nätettiket på den sidan/forumet du vistas på.

Jag röstar på att lägga sin tid och energi på livets glädjeämnen inte på att slösa andras energi.

I dag har jag skrivit personliga brev. Tycker faktiskt att det är rätt så roligt men det kan vara lite knepigt ibland att få till den rätta ordföljden osv.

Det viktigaste är ju att vara ärlig både mot sig själv och arbetsgivaren som man söker arbete hos. För man kan ju brodera ut brevet i all oändlighet och det ser jättefint ut på papper men när man väl får träffas på en interjuv så kan man inte leva upp till det som man skrivit och då blir besvikelsen stor. Jag tror att jag är ett mellanting, kanske är alldeles för blyg för att skriva vad jag är bra på.

Några korta tips:

 * Använd ord som beskriver dig, men tänk på att inte använda dig av standard orden som alla arbetssökande använder sig av.

* Var ärlig mot dig själv och arbetsgivare.

* Skriv inte för mycket om din fritid eller om din familj.

Over and out